Den här sommaren har till ganska stor del präglats av täta och många frågor kring min mormor och hennes hälsa.  Hon blev radikalt sämre i början av juli och nu finns hon inte längre. Kvinnan som delvis lärde mig att sticka och som helt och hållet lärde mig sticka strumpor har gått ur tiden. Det känns tråkigt och tomt, men samtidigt skönt att hon inte behövde ligga och ha mycket ont under en lång tid. När jag tänker på min mormor tänker jag fortfarande på henne som den varma, snälla och nyfikna person hon var för mig. Det här är de sista strumporna hon stickade till mig. Den sista tiden hon levde och efteråt har jag gått omkring här i lägenheten och klämt på dem och tänkt på henne och blivit glad. Det känns skönt. God natt, mormor.

.

.