Länge sen senast och jag har en lång backlog! Trots det börjar jag året med nåt nytt: Ett av julledighetens inplanerade textila projekt var att sy en duffel helt själv. Nu blev det inte riktigt en duffel eftersom den saknar ok, men jag kallar den för en duffel ändå. Jag är nöjd och stolt över att jag lyckats sy detta plagg alldeles själv; i andra ytterplaggsprojekt har mammi ryckt in med mycket hjälp.

När jag har jobbat med duffeln har jag haft en ständig ström av minnen från en väns lägenhet på Andra långgatan i Göteborg. Det tog en stund innan jag begrep varför, men ylletyget luktar precis som den lägenheten och hjärnan gick loss. Prat, musik, musik, musik, mat, film, fester. När jag satt i soffhörnet, pausade pratet och betraktade rummet med glada människor och började le från öra till öra för att alla där just då mådde bra och njöt av sällskapet och kvällen.

Ylletyget köpte jag hos Korps på Syfestivalen i höstas; ett mossgrönt och lagom tjockt ylletyg. Dock gick jag bet på att hitta ett vadderat fodertyg i liknande grön färg eller svart. Till sist fick det bli ett marinblått vadderat foder från Tygverket (ganska dyrt men varmt). Nästa utmaning var att hitta fodertyg till luva, knäppkant och fickor. Jag hade en inre bild av rutig flanell, men det gick bara inte att hitta, så det fick bli ett rutigt slätt bomullstyg, och kanske det var en ännu bättre lösning med tanke på noppor och luddfaktor. Knapparna till knäppningen var svårast att hitta. Väldigt få tygaffärer verkar ha sådana (och någon Knapp-Carlsson har jag inte hittat i Stockholm)! Jag hittade en affär som sålde duffelknäppen, men deras var slut och med oklart datum för nästa leverans. Efter mer letande hittade jag en sort hos Stoff&Stil (webbutik). Men till nästa gång ska jag bygga egna, tror det blir både billigare och bättre (ur symaskinsperspektiv, mina maskiner hade svårt att sy igenom konstlädret+många lager tjockt ylletyg…). Hur svårt kan det vara? Konstruktionen jag köpte var knappast högteknologisk och jag kan definitivt åstadkomma lika bra förmontering själv.

Basmönstret jag har använt är McCalls M6657. Ett enkelt mönster som jag tänkte skulle passa som ett första eget duffel-projekt. Men varför göra helt som mönstret? Förutom de vanliga anpassningarna till kroppen så lade jag också till foder och dragkedja, vilket inte fanns i mönstret (en duffel med bara duffelknäppning är värdelös under kalla dagar eftersom det blåser rätt in, har provat). Man kommer en bit med inställningen ”hur svårt kan det vara?”, resten löser man med uthållighet, envishet, google och ett kort telefonsamtal med mammi.

Jag köpte mönster med det storleksspann som matchade mina kroppsmått bäst men nu börjar jag så smått inse att amerikanska mönster kräver 2 storlekar mindre ungefär, oavsett vilka mått som står (även om du följer anvisningarna och syr med 1,5 cm sömsmån). Resultatet är en oversize-duffel som är tokvarm (eftersom jag har satt i vadderat foder). Jag fick jobba ganska mycket och tråckla ett antal gånger för att inte få axlarna helt enorma. Resten av rock-kroppen är dock rymlig. En ovan känsla, men trevlig!

Apropå tråckling fick jag också jobba mycket med fodret, svårt att bara klippa bort motsvarande bit som infodringen på framstyckena är stor; det är länge sedan jag lärde mig att foder lever ett eget liv och inte nödvändigtvis följer normala fysikaliska lagar. Så, det har blivit en hel del nålande, tråcklande, repa upp, gör om o.s.v. Tills sist blev det ok och jag klippte bort överflödigt fodertyg med en hyfsat hög puls. Det gick dock bra och rocken beter sig än så länge riktigt snällt och drar sig inte.

Så, för att veta hur jag ska göra i framtiden om jag gör en ny: Jag ska klippa till en mindre storlek över axlarna och sedan snedda rakt ut från armhålan så att rumpan får plats (A-linjeformad modell). Nu är den typ rak ner till midjan och sedan sneddad utåt. Jag klarar mig nog säkerligen med den amerikanska storlek large runt rumpan och amerikansk stolek medium eller förmodligen small på torso ner till midjan.

Jag satte ju i en dragkedja som man kan öppna både uppifrån och nerifrån (om det skulle bli tajt när man sitter). Skönt att kunna justera så att det inte blir tokspänt om man sitter på bussen, men det känns inte som om det föreligger någon risk för detta! Dock blev det lite tjorvigt med dragkedjan. Gör jag denna igen ska jag absolut ha dragkedja, men inte sätta fast den ena sidan på en lös flärp som jag gjorde nu utan istället sy på en lös flärp som går över dragkedjan (som då garanterat hamnar i mitten och inte behöver måttas så noga som nu).

Jag gillade också det rutiga fodret, det ska jag nog också ta med om det blir en till. Originalmönstret föreskriver ju inget foder alls nånstans, men det gör ju att luvan ser mer färdig ut och det var väldigt lätt att göra (samt blir lite tunnare och mer lättarbetat för symaskinen).

Nån gång ska jag säkert lyckas sy en duffel med ok på också, men då lär jag få kämpa än mer med mina symaskiner. Det svåraste denna gång var handjagandet med gammelmaskinen (som lätt skulle överleva ett atomkrig…) för att få fast knäppena. Det gick bara att göra på den maskinen och då med handkraft. Det tog ett bra tag och jag fick träningsvärk i nån obskyr muskel på högra överarmen efteråt (och det blev bitvis lite snett).

Så: jag är nöjd med min nya duffelrock och nynnar på musik från då och fnissar åt minnena av skivan med näsflöjt som brukade spelas i det där vardagsrummet när J ville att vi skulle gå!